Jag har varit ganska inbunden de senaste två åren, av flera anledningar. Dels har jag inte haft så mycket pengar, och det sliter på humöret. Dels har jag börjat inse att jag inte är som andra. Det har jag aldrig varit, men det är inte förrän de senaste åren jag har börjat fatta och acceptera det. Jag har dagar när jag kan gå omkring och tycka att varenda jävel jag träffar är en idiot, inklusive mina föräldrar. De enda undantagen är mina närmsta vänner som känner mig lika bra som jag känner mig själv, och de är lätträknade. Varför det är så vet jag inte, men det känns som att alla andra lever i sin egen ytliga lilla värld, fylld av dåliga tv-program, självupptagenhet, nonchalans och taskig attityd. För att inte tala om bristen på både känslor och intelligens som lyser igenom väldigt tydligt.
Intelligens enligt mig är inte att vara bra på matte eller andra teoretiska ting. Det är stor skillnad på intelligens och talang. Intelligens är att förstå saker och agera därefter. Det inkluderar praktiska, teoretiska, empatiska och abstrakta saker. Jag påstår inte att jag är smartare än andra, men jag försöker åtminstone använda den intelligensen jag har. Jag förstår "galningar" som går in på sin fd. skola och skjuter ner alla de ser. Det är inte många som förstår dem. Kanske är det just därför det går som det går. De här "galningarna" har blivit nonchalerade och utstötta genom hela sin uppväxt och vuxna liv pga. osäkerhet, dålig självkänsla och dåligt självförtroende hos omgivningen. Vem som helst kan bli förbannad och hämndlysten av det, om man inte är stark nog att inse att folk bara är tröga idioter och att det egentligen är synd om dem, då de är alldeles för dumma för att fatta det själva.
Nu är det ju inte så att jag är annorlunda bara för att jag går omkring och hatar folk ibland. Mer konkreta saker är till exempel att jag är en drömmare. Alla drömmer väl mer eller mindre, men jag slår nog de flesta med hästlängder. Jag tänker annorlunda i många situationer. Jag lever för dagen, av den enkla anledningen att jag är värdelös på att planera. Jag har en enorm självdistans i en värld full av egoism. Jag trivs med att vara vaken på natten och sova på dagen. Jag avskyr att dansa och jag kan vara livrädd för tjejer, även om jag inte visar det. Om alternativet är att gå till en klubb så ligger jag hellre på sängen och grubblar över kvantfysik (ja, jag tycker kvantfysik är fascinerande eftersom det gränsar till det ogreppbara).
Man kan nog sammanfatta det som att jag har svårt att känna gemenskap med folk i allmänhet. För att förstå mig själv bättre har jag börjat skriva en självbiografi. Jag tänkte skriva en del nu när jag är 25, en del när jag är 50 och en del när jag är 75, om jag blir så gammal. Fast helst vill jag nog egentligen att andra ska läsa den, för jag vill bli förstådd. Jag vill att folk ska förstå varför jag är som jag är. Kanske låter allt det här narcissistiskt, men det skiter jag faktiskt i. Jag orkar inte bry mig. Huvudsaken är att man dör förr eller senare, för att leva för alltid skulle nog bli trist. Eller vad tror ni?