En döende örsnibb

Det är en grå och mulen höstdag i Malmö. De flesta löven har trillat av träden, och allt känns allmänt dött. Sen jag gick upp har jag inte hört ett enda ljud från korridoren, till och med pariserhjulet på Stortorget (som jag ser från mitt fönster) står still. I kväll har jag och ett gäng från Kulturskolan spelning på Palladium, jag hoppas inte det blir lika dött då.

Igår var det tänkt att vi i bandet skulle repa för första gången på ganska länge, och behöver jag ens skriva vad som hände? Jo, naturligtvis blev den inställd. Två i bandet har varit dumma nog att vaccinera sig mot svininfluensa, så nu är de braksjuka. Själv har jag dock en irriterande värk i mitt vänstra öra. Eller egentligen gör det bara ont i örsnibben, och det kommer stötvis ungefär var 10:e sekund. Det började på jobbet i lördags kväll och har fortfarande inte gått över. Jag börjar nästan misstänka öroninflammation, men gör det verkligen ont i örsnibben? I vilket fall som helst är det sjukt irriterande, inte minst för att det hindrar mig från att astralprojicera.

Jag tänkte jag skulle använda den här dagen till att städa fram tills spelningen. Jag måste gå ut med soporna, och jag hatar att gå ut med soporna. Fråga inte varför. Antagligen kommer det att gå lika dåligt som vanligt, med andra ord fastnar jag nog här framför datorn.

En hora i livets kaos

Blunda för sanningen, lev för dagen
roa dig kungligt med herrarna i hagen
tills du blir varse att slampig du är
och att du en bulle i ugnen bär.

Varför är det så svårt att städa men så lätt att fastna framför datorn? Varför kan det inte vara tvärtom? Jag antar att det beror på vilken typ av människa man är. Jag är en destruktiv människa med en smutsig lägenhet. Jag heter Kaos i efternamn. Min mamma är en ängel och min pappa är en demon. Jag är en korsning mellan svart och vitt, ljus och mörker, tystnad och dån, liv och död. Och då kan det fan inte bli nåt annat än kaos.

Jag och Isi har börjat astralprojicera tillsammans. Ingen av oss har lyckats än, men vi är ganska nära. Jag har haft fyra sömnparalyser, varav två de senaste två veckorna, dock ironiskt nog ingen när jag har försökt astralprojicera. Sömnparalyser kan vara obehagliga eftersom man inte kan röra sig och ofta hallucinerar. En gång trodde jag att jag hade någon (det lät som ett barn) som stod vid sänggaveln och kollade på mig, och härom natten vaknade jag av att det var ett jävla ståhej i sängen. När jag öppnade ögonen såg jag en svart skugga som hoppade upp och ner på mig, men lyckligtvis kunde jag röra mig direkt och häva paralysen.

Min första sömnparalys hade jag för ungefär fyra år sedan, och de tre sista har jag haft det senaste halvåret. Jag undrar varför de har kommit just nu, för fram tills nyligen visste jag inte ens vad sömnparalys var. De kanske kommer av sig själva när man aktivt försöker astralprojicera. Hur som helst, både jag och Isi är fast beslutna om att lyckas, och det är bara en tidsfråga innan vi gör det!

I nyktert tillstånd klart jag ser
att snarast vill jag dricka mer
men när jag minns vad full jag gjort
jag hänger mig i taket fort.

Enligt Lunarstorm har tiden stått still de senaste tre åren. Visst, inte mig emot.

Människohandel

Slobodan Milosevic bor i min garderob. Jag brukar mata honom med brödsmulor ibland, och då blir han glad. Men han klagar ändå över att han känner sig lite ensam där inne. Han längtar tillbaka till Serbien, men eftersom jag alltid låser garderoben efter mig lär han nog aldrig komma dit igen. Han är i min ägo nu....