Vad är det för fel på mig?!

Antingen håller jag på att bli sjuk, eller så håller jag på att bli väldigt, väldigt gammal. I natt (eller i dag, rättare sagt) drömde jag att jag fick barn med nån tjej, och inte nog med det, det var en sjukt lycklig känsla. Nån sorts blandning av stolthet och kärlek, inte bara till bebisen utan också till tjejen. Det kändes annorlunda än jag har upplevt det förr. Bebisen var missbildad på nåt underligt sätt och inte större än en potatis, men i drömmen var det normalt. När jag vaknade var jag tvungen att intala mig själv att det bara var en dröm och att den sannerligen får vänta minst tio år på att bli verklighet. För i samma ögonblick som ungen föds tar mitt liv slut, hur lycklig jag än må vara.

Att veta att man egentligen är kapabel att skaffa barn när man vill är egentligen en jävligt läskig tanke, men även spännande och pirrig. Det är kanske för att den är så överväldigande, för normalt sett tänker jag aldrig på det. Att skaffa barn är för mig en så främmande tanke att jag rentav glömmer att jag kan göra det. Jag känner mig som ett barn själv. Så frågan är - varför har jag börjat tänka på det nu? Och varför känns det så konstigt när jag gör det???