Min identitet

Nä, föregående inlägg var bara trams. Min hjärna är programmerad att tänka ut sånt när den inte blir tillräckligt stimulerad. Men nu ska jag skriva lite om min identitet i stället (som om inte det skulle vara trams). Jag har aldrig varit riktigt säker på om jag ska betrakta mig som värmlänning eller skåning. Jag är ju född och uppvuxen i Skåne, men jag föddes av värmländska föräldrar. Eller ja, jag föddes ju bara av min mamma (tror jag?), men min pappa är också värmlänning.

Att jag hamnade på det här halvdanska stället är egentligen en slump. När min far hade vuxit upp, gjort lumpen och skaffat sig några förmodligen ganska svårförvärvade polare var det dags för honom att skaffa jobb, flytta hemifrån och försörja sig själv, ve och fasa. Han hade två jobb att välja mellan, ett i Malmö och ett i Uddevalla. Efter veckor av beslutsångest gjorde han slutligen det enda rätta, han singlade helt enkelt slant om eländet. Krona - Malmö, klave - Uddevalla. Sagt och gjort, med brylkräm i håret och skinnjackan på drog alltså han och hans två polare Martin och Edwin från Arvika till Malmö i en skruttig raggarbil, en vacker sommardag 1962. Då var mamma bara 10 år och bodde fortfarande i Jössefors utanför Arvika.

Pappa och Edwin träffades i lumpen, Martin var nog bara en alkis som brukade hänga med dem. Pappa har berättat om en gång när de skulle fiska kräftor och hade en massa sprit med sig, men väl i båten upptäckte de att de hade glömt betet. Pappa och Edwin gick tillbaka till bilen för att hämta, och när de kom tillbaka var Martin full men flaskorna tomma. Överläggningar följde, gällande om de skulle använda Martin som bete i stället, men jag antar att de skonade honom eftersom han är nykterist idag och sysslar med modellplan. Kanske just pga. den händelsen, vem vet.

Inte nog med att pappa och Edwin träffades i lumpen, senare visade det sig även att Edwin var mammas kusin (vilken slump va?), men det var inte förrän 20 år senare. Eller vad fan vet jag egentligen, kanske hade pappa vetat om det hela tiden utan att träffa henne. När hon var ca. 20 flyttade hon till Karlstad för att jobba på sjukhuset där, och sen bodde hon i Säter och Falun nåt år. Där trivdes hon dock inte (fullt förståeligt), så hon flyttade tillbaka till Karlstad igen. Sen vet jag inte hur hon och pappa träffades, men det var i alla fall med den gode Edwins hjälp. Edwin var en härlig snubbe, alltid snäll och glad och tackade aldrig nej till en sup. Tyvärr dog han för några år sedan.

Jag har alltid undrat hur de unga herrarnas fyllefester i Malmö och Köpenhamn på 60-talet såg ut, men pappa vill inte berätta så mycket om det. Det ville däremot Eva, Edwins syrra i Göteborg som jag hälsade på förra hösten tillsammans med Lillan. Tydligen ska min pappa ha varit både snäll och en "riktig clown" vilket jag har lite svårt att tänka mig. Vid närmare eftertanke vill jag nog inte tänka mig det heller. Min pappa är universums tråkigaste person och flippar aldrig ur det minsta. Det enda roliga med honom är att han kan vifta med öronen och har samma namn som ett känt svenskt band, även en stad i USA (börjar på K och slutar på ent). Hur mamma kunde falla för honom är något av ett mysterium, men så blev det.

Mitt första år bodde jag i Limhamn, ett av Malmös finare områden. Tyvärr kommer jag inte ihåg nåt av det, men det gör mina föräldrar. De har beskrivit tiden som en sömnlös mardröm (haha, fan vilken paradox, det tänkte jag inte på). Jag tror det var ett tvåvåningshus som låg (ligger?) på Sunnanväg, och på nedersta våningen låg en tobaksaffär, vars ägare också bodde i huset, dock inte tillsammans med oss. Hon var inte alls förtjust i mig och mitt eviga skrikande, enligt mina föräldrar. Men hon var förtjust i min pappa eftersom han var stammis i tobaksaffären, han rökte ju på den tiden. Prince eller John Silver eftersom de är starkast. Det är samma sak nu, han slutade visserligen röka när jag var 5-6 år, men han köper alltid Explorer på bolaget för att den är starkast och billigast. Och när han gick i pension och fick fyra flaskor maltwhisky satt han framför tv:n och blandade ut dem med Fanta, för att göra nånting äckligt ännu äckligare.

Trots allt ser jag mig nog mest som skåning eftersom jag är född här, pratar skånska och är mer hemma med den skånska kulturen. När jag var yngre ville jag hellre vara värmlänning eftersom jag trivdes så bra i Värmland och tyckte Skåne sög, men jag har ändrat mig. Värmlänningar är bra eftersom de är lugnare och folkligare, men de lider också av småstadskomplex. Skåningar har en rik historia och stolta traditioner. När folk säger "gräv bort Skåne" tänker jag "gräv bort Sverige" i stället. Jag tänker på att Skåne har en egen flagga och att gammeldags skånska ofta betraktas som ett eget språk eftersom det finns mängder av ord som inte finns varken i Sverige eller Danmark. Idag är det mer en dialekt pga. påverkan från övriga Sverige. Men likväl - det är speciellt att vara skåning.